BLAND RÅDJUR & DEMONER

Rådjur och odlare är generellt ingen bra match, likaså här på gården, men kanske av en lite annan anledning än vad dom flesta trädgårdsintresserade associerar med odling och vilt. Rådjuren i vår närmiljö är mycket duktiga och väluppfostrade, dom håller sig nämligen alltid (oftast) på grannens tomt. Vilket är jättebra! jag får ha rabatter, buskar och trädgårdsland ifred för tuggande rådjurskäftar.

Att man inte ser skadedjuren innpå husknuten eller varje gång man sätter foten utanför dörren är ju kanske inte så konstigt heller, för dom är ju ganska ryckiga och skraja varelser som både kan hoppa iväg i ljuset hastighet och kan mästra förklädnadens konst och smälta inn i sin omgivning. Men jag ser dom allt! Varje dag på grannens tomt. Där smaskar dom tulpanlökar och buskar och träd. Spåren, pluttarna efter skadegörarna ser jag också, på grannens sida av gränsen. Jag förstår inte hur jag lyckas med att hålla rådjuren borta från min tomt, men jag lyckas väl. Till och med i odlingsåkern håller sig djuren på grannens sida av gränsen. Tanken har slått mig om att jag kanske har någon gammal släkting som i sin vålnad vaktar gränsen, det sägs ju i folktron att gamla bönder kan inta denna rollen i sitt efterliv. Men skämt åt sido, rådjuren kan göra nog med skada ändå i sin blotta existens.

 

Då siktar jag självfallet till parasiterna och blodsugarna som dom drar med sig. Fästingarna är inte lika värna om tomtgränserna och kryper gärna inn i arméer så fort gräset växer till. Som på så många andra ställen i sveariket har även min lilla plats på jorden blitt ett myllrande, kryllande fästinggetto med åren. Sån skit fans nästan inte när jag var barn, varför har det blitt så kan man undra?

Även fast jag har rådjurstur när det kommer till odling, så hade vi en liten incident i vintras då dom kryssade gränsen och käkade upp resterande kålplantor som fick stå kvar ute efter skörden, vi får se hur det går med kålen i år, men jag har förståelse för detta. Kalla vintern kräver sitt och ett par torra kålstjälkar kan jag bjuda på.

Så kommer vi till den delen om rådjuren som kanske inte är så vida känt, men som placerar dom på toppen av listan över djuren i naturen som jag inte kan fördra. Dom är nämligen besatta av demoner! Mitt möte med rådjurens mörka sida inträffade en tidig morgon då den smått snikne odlaren ( blott 7 år) väntade på skolbussen och blev omringad av rådjursdemoner i brunst som med sina skrällande skri och lömska rop skrämde eders undertecknad från att gå till skolan den dagen. Tydligen ger sånt variga men för efter detta mötet har odlaren och rådjuren utvecklat ett riktigt hatförhållande. I brunsttider skriks det som om gastar och demoner från en skräckfilm kommit på besök. Det händer fortfarande att jag blir skrämd från att gå ut och kissa hundarna när det gastas som värst. Även i skogen lyckas rådjuren skrämma vettet av mig, både 1 och 2 gånger har det hänt att jag närmast blivit överfallen av skenande rådjur under svamp och bärpromenader. Skogen är ond som Selma Lagerlöv skriver i Gösta Berlings saga. Men inte tror jag det är vargen eller trollet som har gett upphov till dessa historier, men rådjur i sken och brunst!

Jag har altså blivit något av en rådjurshatare med tiden och har den ofina tendensen med att alltid påpeka att rådjur passar bäst i grytan. Nu har det liksom blivit en grej att jag är ”rädd” för rådjur och ska därför alltid dra dessa roliga historier om demonerna och överfallen i skogen när det är främmat på besök. När en polare från stan va på visit och vi grillade ( rådjursrygg ) så drog jag som vanligt historien om dom farliga rådjuren i skogen. Til min överraskning instämmer kompisen med ett – Ja dom kan ju va riktigt blodtörstiga. Nu va det så att denne hade sett på youtube att hjortar på någon ö i varmare klimat har utvecklat huggtänder och äter kött, så han köpte mina dårliga historier om rådjursdemonerna i god tro om att det står lika dant till med den svenska stammen.

Lite fult av mig, men så har det sig att rådjuren är lite fula mot mig också.